Jag minns mina förberedelser inför skolstarterna. Som väldigt liten 7 åring provade jag de vita strumporna och den fina kjolen tusentals gånger. Jag fick alltid tillsägelse om att jag inte fick använda dem innan skolan – de var skolstarts kläder. Skorna stod vid stolen och väntade på den elev som skulle hoppa in i dem och traska skolvägarna fram och tillbaka under en termin eller två. I början med skavsår.
Som tonårig höll jag på med min skolväska, eller portfölj eller vad det nu var som var inne att ha skolsaker i. Jag fixade med facken för pennorna och facken för något slags papper och såg till att jag hade lite smink att måla över och på om det skulle behövas. Jag hade knallblå ögonskugga som jag absolut inte förstod att måla sparsamt med.
I gymnasiet var jag mer återhållsam. Jag ville vara vuxen och ha ordning och reda på saker och ting. Det höll väl en hel vecka. Oavsett hur det blev så vet jag hur det var precis innan skolan började. Man förberedde sig. Väl i skolan såg det ut som man inte alls hade gjort det eller som om skolan inte betydde något alls, ungefär som en klackspark, vilket skolan aldrig någonsin var. Det var bara ett spel man spelade.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
