Jag älskar frågor som ställer till det en aning. Då jag hittar länkar på min Twitter som har med stora feta frågor kring något så vanligt som en tusenfoting blir jag barnsligt förtjust. Jag föreslår ett klick härifrån och till denna blogg!
Jag tänker också textrörlighet – jag minns en liten saga om en tusenfoting som tog av sig sina skor. Den var lite läskig då jag var liten. Som vuxen blir jag inte alls rädd utan mer förundrad över hur tusenfotingen får på sig stövlarna och vilken tid detta måste ta. Kanske lättare att gå tusenfotabarfota!
För att vara överdrivet textrörlig så googlar jag och hamnar på en sida som inte gillar tusenfotingar. Man kan undra varför (här finns det lite engelska om man vill lära sig om tusenfotingarna på ett annat språk)?
Lite kul är det med motsatserna. Om en insekt har tusen ben och fötter så finns några som har få. Därför kallas de fåfotingar. Sån måste ju jag vara. Jag måste tillhöra arten ”fåfotingar” för hur jag än räknar har jag bara två fötter. Det är lite intressant att lära sig om tusenfotingarna för genast kommer man till något annat som är lika intressant. Fåfotingar är det ingen som skrivit någon saga om. Det kanske är dags nu. Jag säger bara en sak till känsliga tusenfotingsvänner – jag varnar lite för det här klippet. Se på egen risk. Alltså – efter det här kanske man bättre förstår vissa som inte är så förtjusta i tusenfotingar utan mer gillar möss.
Det var en gång en fåfoting. Fåfotingen var det inte så många som intresserade sig för. Om man googlade på en liten fåfoting så fick man bara 500 träffar. Därför skulle fåfotingarna förbättra sin spridning en aning. Informationen om dem skulle öka. Fåfotingarna beslöt sig för en liten sammankomst. Inte skulle de äta möss där. De skulle diskutera sitt eget väsen och spridning av information om dem. Till ordförande valdes en ganska kavat liten fåfoting. För att leda hela arbetet tillsattes en fotrörelse …
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
