– Fy faan va häftigt, sa en elev jag hade en gång. Eleven hade hittat ett ord som eleven inte förstod och som eleven dessutom tyckte var häftigt för att ordet började på y och sedan kom två pp direkt efter.
– Dom här bokstäverna är inte ofta man ser i ord, sa eleven och så började fler elever använda det ord som eleven pratade om.
Ja, bokstäver och ord. Jag samtalade med en elev om de hoppande bokstäverna. Eleven berättade att bokstäver hoppar. På min fråga om vilka bokstäver det handlade om tänkte eleven länge. – Äh, det är nog hela texten om jag tänker efter. Allt hoppar. På min fråga om det kanske handlade om att eleven inte var intresserad av det som stod blev det en god diskussion – om läsval och om intresse för innehållet.
– Jag är inte intresserad. Då hoppar bokstäverna. Egentligen är det ganska kul. De kan ju inte hoppa. Men de hoppar liksom aldrig då jag läser på datorn. Då står de stilla.
Det slog mig att vi aldrig talar ordentligt med eleverna om deras läsning och var de läser bäst. Det är inte formen vi ska diskutera med eleven utan innehållet.
– Jag skulle läsa mycket mer om jag fick böckerna på skärm. Det vet jag. Alltså jag läser hur bra som helst på datorn. Hur bra som helst!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
