Lärare är kollegor. Det är en annan aspekt av skolvärlden. Den som äger rum mellan lärare. Jag lyssnar till en föreläsning av en forskare som petar rakt in i det känsliga som kan styra och ställa ganska ordentligt i skolor. Den där elevperspektivet aldrig fullt ut kan tas därför att kollegor emellan inte riktigt tillåter det. Där nytänkande upplevs hotfullt och ordning skapas genom det som är gjort och det som skolan har som traditioner. Det är en ganska hård skola att utbilda sig i, berättar forskaren, och den är fortbildande, nya lärare lär sig snabbt hur det fungerar. Därmed raderas år av utbildning till yrket.
Jag har alltid tänkt i mångfald av undervisningar. Vi är många lärare vid en skola. Jag tror på delandet, gemenskapen men … Skolväggarna kan skrika högt i en skola och tunga traditioner släcker många ensamma ljus. Det är allvarligt då det sker och det går ut över yrket och ansvaret om elevernas lärande.
Jag önskar ibland att eleverna fick uppleva en organisation som bär genom hela skoltiden. Där lärare fick pröva generöst och dela med sig till kollegorna. Att rätt och fel inte längre var mot vilka slagsidor skolans inre arbete vilade. Att skammen och rädslan för att misslyckas inte styrde utan där utveckling av lärarna såg som en verklig och viktig del av allt skolutvecklande arbete.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
