Jag träffade en mycket liten en, en lilla, lilla. Jag iakttog förundrat över all vilja och förmåga den lilla, lilla hade och visade. Med sina 14 månader en utvecklat social härmare, en utflyktsnyfiken och en deltagaransvarig med blickar, leenden och nyfikenhet. Jag förundras över människan, över lärandet och över hur vi utvecklas i gemenskap med andra. Där den vuxne är en källa för förståelse av världen, där den vuxnes närvaro är en källa och där den vuxnes närvaro är en naturlig gräns – jag går inte längre än att jag ser min pappa … och när utflykten varit långtifrån kommer den lilla, lilla tillbaka och tankar sig full för att göra en ny tur ut i världen.
Och denna nyfikenhet. Hur fångar man den med en kamera som i sin tur väcker nyfikenhet hos den som blir fotograferad? Allt är undersökande närhet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
