Får man ge upp som lärare?

Någon har sökt på ”får man ge upp som lärare” på google. Och av någon anledning har den som sökt hamnat på min blogg. Och jag känner en sådan sorg, undrar vad som gör att lärare ger upp. Det enda jag vill säga är att vi vuxna får inte ge upp då det gäller barn. Det är nog det farligaste vi vi vuxna kan göra mot barn, att ge upp om dem. Vuxna är ställföreträdande hopp för barn. Om vi ger upp om barn så blir livet farligt. Det hopplösa är farligt. Vuxna som ger upp och resignerar utgör ingen gräns, inget motstånd, inga skratt, ingen ledning, bara uppgivenhet.

Däremot att känna hopplöshet inför faktum att man inte tilltros sin profession, att det påläggs mängder av saker som gör det svårt att hinna, och att arbetet runt omkring det faktiska i klassrummet är stort och omfattande. Det ska vara stort och omfattande tillsammans med eleverna tänker jag. Skolorganisationerna kan också dämpa glädje och arbetslust, det alldeles för sällan besöket eller frågan om vad man gör i klassrummet, att frågorna aldrig kommer om det arbetet. Och att de pedagogiska diskussionerna är alldeles för få, och att de alldeles för sällan sker i rum med höga tak och underbara utsikter, så som pedagogiska diskussioner också kan vara. Jag minns de pedagogiska diskussionerna jag hade förmånen att delta i då jag var och utbildade mig på Nya Zeeland. Där träffades lärare för att dela med sig av sina lektioner, man satt i cirkel och tonen, pedagogiska grundtonen var att lärare undervisade och utvecklade. Det var mycket lite ”gnäll” och det var en stor upplevelse. Jag har skrivit om frågeställningen i min bok ”Kiwimetoden” – Lärarens rätt att undervisa – elevens rätt att lära (2006).

Jag skulle så gärna säga till den som sökte på den ensamma frågan om man får ge upp som lärare att det är klart att man får, men aldrig, aldrig någonsin ge upp om eleverna. Jag tror vi måste börja tala om hur det är i klassrummen, och att tala om skolan i en mycket mer positiv ton, att vända skolsverige i riktning mot det som är möjligt. Som det tycks mig ibland så är lärare alldeles för ensamma med sina stora frågor. Den ensamheten behöver brytas. Och som alltid – hellre se framtid än hamna i det ålderdomliga att prata om det som inte blev, det som inte gjordes, det som inte hanns, det som inte … Det gör att vi till slut inte orkar.

Om jag fick ta dig under min pedagogiska vinge skulle jag göra det. Kanske kan vi föra en diskussion gemensamt här. Välkomna att stötta, diskutera och framtidsvisionera.