Klassrumstystnad … och svara mot strävansmålen

Det är väldigt skönt att sitta i sitt klassrum och fundera över det lärande som ägt rum. Jag behöver tid att tänka. Jag behöver titta på arbeten. Jag behöver reflektion och självgensvar. Hur blev undervisningen idag? Mot vilka strävansmål strävade vi? Vad genomförde jag i relation till kursplaner och av övergripande syfte med läroplan. Jag tänker:

Det här gjorde jag och det här svarar mot strävansmålen i kursplanerna:

  • samarbete och delaktighet
  • eleverna har konstruerat egna uppgifter efter modell
  • eleverna får utveckla sitt ansvarstagande
  • språkutvecklande samtal såväl i engelska som i svenska.
  • muntliga samtal kring text och textförståelse

I LPO-94 svarar dagens undervisning mot dessa tankegångar:

  • Vi (lärare och elever)  har en varierad och balanserad sammansättning av ämnen och arbetsformer.
  • Vi (lärare och elever) har skapat utrymme och förutsättningar för lärandet i klassrummet idag.
  • Eleven har rätt att känna den tillfredställelse som det betyder att göra framsteg och övervinna svårigheter.
  • utvecklar ett rikt och nyanserat språk samt förstår betydelsen av att vårda sitt språk (detta övergripande mål är alltid en medveten sak oavsett ämne).
  •  

Anne-Marie har tänkt kring uppdraget och läroplanen:

  • Undervisningens mål är i mitt ständiga fokus, hur gör jag, vad gör jag, varför gör jag, med vem gör jag, när gör jag…
  • prövar elevens aktiva deltagande och svarar i stort sett ja – på elevens lärande vilja. Då jag antar det perspektivet frågar eleverna oftare om de får fortsätta lära sig det som de just nu arbetar så intensivt med.

Det är något av det jag sitter och finurlar på i en timmes tystnad i mitt klassrum. Jag är väldigt stolt över mina elever! Väldigt, väldigt stolt!

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

1 svar på Klassrumstystnad … och svara mot strävansmålen

  1. Zana skriver:

    Jag hade velat vara din elev, det känner jag med hela mitt inre, då hade förhoppningsvis någon sett mig, sett in i mina ögon och läst sorgen, vanmakten och hopplösheten jag kände varje dag inför att behöva ta mig till skolan. Det hade sparat mig kanske år av förtvivlan och en nedbruten självkänsla. Du får mig att känna hopp, trodde inte i mina vildaste fantasier att pedagoger som du fanns. Men du finns och allt du skriver låter så otroligt självklart och logiskt. Frågan är bara varför så få lärare upptäckt det? snälla fortsätt skriv, fortsätt att sprida ditt ljus i mörkret, du behövs. Barnen behöver dig, de vilsna lärarna behöver dig

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.