Jag har skrivit tre formativa omdömen idag. Jag skriver det jag ser att en elev kan i den process vi är i just nu. I samma stund jag skriver denna formativa bedömning är den också ett slags summativt omdöme. Jag är medveten om detta. Jag har analyserat elevens läsning såväl i engelska och svenska, ställt frågor och tillsammans med eleverna diskuterat textens hela innebörd. Det betyder att jag har en möjlighet att se saker och ting.
Jag ser embryon till min egen undervisning ta form. Därför samspelet mellan oss lärande – elever och lärare – så avgörande viktigt. Idag kommer en elev och undrar över var Markaryd ligger.
Jag är som sagt ingen svarande lärare utan mer nyfiken på hur eleven går tillväga. Eleven behåller sin nyfikenhetsfråga, den blir en motor, och söker själv upp kartboken, slår upp Småland, söker i registret efter Markaryd och finner det så klart. Stolt över att veta berättar sedan eleven om Markaryd för mig. Det blir alltså mer kunskaper än själva kartbokssökeriet, själva platsen för Markaryd.
Samtalen kring det eleverna undrar över ger dem fart in i vidare lärande. Jag är i min profession! Icke svarande, besvarande utan snarare bekräftande och lika nyfiken. Hur gör eleven? Den processen är för mig den lärande, den formativa och den viktigaste bedömningen jag kan göra!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
