Jag har haft problem med att komma in på bloggen denna morgon. Det var ok till en början. Jag twittrade och fick stöd av Kristina Alexanderson, som omedelbart gav mig lite nycklar till hur att lösa det jag hamnat i. Men det ville sig inte.
Det enkla – att starta om datorn, dra ut sladden till modemet, tömma cache och allt detta kändes helt ok, också att bli påmind om. Jag ringde mitt webbhotell, inget problem där heller. Vi samtalades vid en stund och jag fick gå in på några sidor och kontrollera.
Plötsligt grips jag någon smygande känsla av att jag är dum i huvudet. Den kommer plötsligt. Ingen ger mig känslan utan den är där. Mannen i telefonen pratar lugnt på men jag har nu en aning av dumsnutsångest och gör allt i panikhastighet, trycker på, hittar inte det mest självklara. Min känsla av att vara dum hindrar mig från att ta in. Jag vill inte känna mig dum. Det vill jag inte.
Jag får ringa runt och berätta, jag ringer bredbandsbolaget och de säger si och så. Kanske är det något du gjort igår… och jag minns inte vad jag gjort. Jag blir ännu mer uppjagad, stressad, paniktrycker och panikgör… och jag håller ett vaksamt öga – ett metakognitivt sådant – kring det jag gör för att jag vill och inte kan. Jag känner mig dum. Känslan av okunskapens skam kryper in i mig. Jag förstår plötsligt inte orden – va – vadå – vad jag har för dator? Och vadå – förstoringsglas – vadå, vadå, vadå.
Jag är i behov. Jag ringer min KTH-studerande son. Jag prisar hans kunskaper så högt nu att jag kan tänka mig att åka till honom och under någon rast förtvivla mina okunskaper. Jag är i kunskapsstress – jag vill men kan inte.
Jag prövar att lugna ned mig. Jag blir lugnare. Jag tänker att jag kan ju ett och annat om andra saker. Igår kunde jag exempelvis steka pannkakor. Någon sa att
– Dina pannkakor är de godaste som finns, kan man få ta fler än en.
Ja, jag kan steka pannkakor. Men om teknik kan jag lite. Det söker jag på nätet. Fastnar i en artikel om kvinnor som verkligen kan tekniken. Jag är inte listad.
– Men Anne-Marie vad tror du?
– Nej, jag kan inte något om teknik. Men jag är människa med teknik och använder den så himla flitigt.
Det är min inre röst. Jag kan inte. Och jag tänker på eleverna. Jag tänker på hur de måste känna när vi självklarar undervisningens innehåll och underförstått menar att de borde kunna det här. Jag skriver om kunskapens grop i min kommande bok Nu ler Vygotskij. Jag skriver ganska mycket om det.
Nu kravlar jag mig långsamt upp ur den lärande paniken och börjar se klart på möjligheterna. Jag kavlar upp ärmarna, jag kan ju! Jag KAN! Men aldrig utan hjälp från andra. Jag är en samspelande och lärande människa. Jag måste våga och erkänna mitt behov av lärande stöd. Det önskar jag att mina elever ska få uppleva i mina klassrum.
Här är ett litet men innerligt varmt tack:
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Härligt att du är tillbaka med tillgång till bloggen! Men hur löste du det till slut?, undrar jag ju då, som också vill lära mig.
Ha, det var inte bredbandet utan en annan liten grej… med det trådlösa. Jag som följer en röd tråd saknade kontakt med det trådlösa, en underbar verklighet. A-M