Jag ser Mats och tänker: Han fick i allafall pröva luciakronan. Jag fick gå väldigt nära Lucian. Jag var med i skolkören. Jag sjöng så det stod härliga till. Vi fick gå iväg för att träna när det var matematiklektion, och ibland under geografin. Men skolskön var aldrig jag. Någon lucia kom jag aldrig att bli i skolan. Jag hade inte det där långa håret som jag trodde man måste ha, jag var heller inte guldblond. Jag var askgråneutral i hårfärgen coh hade en lock som stod hit och dit. Det var ingen ordning på mitt hår eller min docksöthet heller för den delen. Jag hade en period då jag målade mig för mycket. Ögonskuggan var knallblå och jag tyckte den var fin. Min lärare i svenska tyckte att min blåa ögonskugga var en aningen för mycket, han sa till och med att den var ful. Jag uppfattade att jag var ful.
Jo, jag var Lucia. Min mormor var en aktiv kvinna. Hon ordnade saker för andra människor och i många år var jag Lucia på ett ålderdomshem. Mormor tyckte att jag passade i luciakronan. Saker och ting förändrades också för det Luciatåget. En gång i tiden gick vi med tunga fjät in till gamla människor. Men en gång gormade en gammal tant att hon skulle mörda alla äckliga barn. Vi tappade alla ljus i händerna och sprang gråtande ut, jag kom sist och brände mig på ljuskronan. Tanten verkade jättefarlig.
Åren därefter fick tanterna och farbröderna komma till den stora samlingssalen. De mumsade i sig av sju sorters kakor och lussebullar. De fick äta så mycket de ville. De åt och fröjdades. Det var innan någon gjorde förtjänst av åldringsvården. Ja, där satt de och vi stod och sjöng och jag var Lucia och kände mig from och viktig. Sen drack jag saft och åt pepparkakor under det att tanterna och farbröderna såg snälla och glada ut. Det var då det var så!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1589624/Valet-och-idealet.html
Ge inte upp – jag röstar på dig. Men när jag läser artikeln ovan vet jag inte riktigt om det är något att stå efter.
Var och en sin egen!
Att vara Lucia…….hemska minne. Även om än det är ca 100 år sedan, minns jag så väl de ggr jag var Lucia i SKOLAN och SÖNDAGSSKOLAN. Jag blev vald, inte för att jag hade långt hår, men för att jag ansågs kunna sjunga. Det var sååå hemskt för jag såg mej vara den FULASTE av Lucior. Lucia med spikrakt hår som knappt täckte öronen. Det var riktigt hemskt att se min egen spegelbild. Lucian skulle ju ha ljuslockigt hår. Inte ens fantasin kunde hjälpa mej. Hemska minnen. Kanske ingen brydde sej. De levande ljusen i kronan och tärnornas ljus var säkert en vacker syn. Men vad hjälpte det….Jag var den fula Lucian som kunde sjunga men hade spikrakt kort hår. Den vita skruden kanske dolde mitt sorgsna inre…. Så klart minnet framstår, trots att det är ca 100 år sedan.
Ja, tänk va typecastandet kan vara. Luciaidealet skiftar. När jag som elevrådsordförande på gymnasiet höll i luciaomröstandet så vann alltid den mörka vackra och gåtfulla, förutom ett år när en kille blev. Kan man inte bara få klä ut sig? Lucia är en roll som alla andra. Själv tillbringade jag varenda luciatåg som Pepparkaka – det var lagom seriöst och långt borta från skönhetstävlingen.
Mie, för mig skulle du vara den vackraste Lucian. Jag vet hur du skulle se ut. Jag skulle ljusbelysa ditt huvud. Vackra människa. A-M
Tack! I mitt mörka inre syntes en strimma av ljus. Idag firas Lucia. Sången, ljusen, allt det vackra–men aningens vemodigt.
Vid det här laget, (ca 100 år sedan när min röst kunde frambringa klara toner) lyssnar jag endast. Rösten har krackelerat med åren. Då är det bra att försöka sjunga inombords. Var sak och var ålder har sin tid.