Tomas Tranströmers möte med elevernas texter

Jag hade med mig en ordentlig bunt elevtexter och brev till Tomas och Monica Tranströmer. Jag hade fått dem av en lärare som undervisat om Tomas Tranströmers dikt. ”Dina Mätafårer är jättehäftiga” skrev en elev i årskurs tre till nobelpristagaren. Då jag lämnade över dem kände jag också en sådan yrkesstolthet och glädje över det som skolan gör och förmår. Det är viktiga saker som äger rum i skolan.

Jag såg när Tomas Tranströmer med noggrannhet läste elevernas ord och texter. Hur han tittade på teckningarna och flera gånger mötte jag hans blick. Den var varm, fundersam och mycket förvånad. Jag frågade om elevernas ord och dikter förvånade och Tomas Tranströmer svarade ja. Det är en vacker förvåning tänker jag. Den som lärare ofta kan känna. Den att eleverna har fått möta något i undervisningen som de sedan erövrar och gör eget av. Att deras röster blir så starka, så egna och så självklara. Den förvåning som handlar om att bli mycket, mycket berörd.

Tack till Karin Nygårds, hennes elever i årskurs tre och alla ni andra som vågar, vill, kan och prövar dikten i verkligheten. Skolan är generös. Skolan har också fler ansikten än de få som syns i det offentliga skriverierna.