Mödosamt lärande – riktigt krävande faktiskt

Jag betraktar skridskoåkarna. Och de blivande. Det ramlas. Benen far isär. Ett skridskoskär och sedan fall. Både bakåt och framåt. Och så de där händerna som lyfter upp, ställer på medarna, håller en hand och säger att det är ok, man ramlar ibland, men man ger sig på det igen. Ja, nu sägs det inte, utan mer visas. Den vuxne åker på, med handen i den lärandes hand, ibland lyfter någon upp i famnen och tröstar och så ned på isen igen. Jag ser det mödosamma. Jag ser hur det ramlas. Jag ser hur det inte tar slut. Jag ser plötsligt två skär utan fall. Jag ser hela tiden den vuxne som fortsätter att åka, som visar på att det går, som finns precis när det är som motigast. Men inte för att hjälpa ifrån utan för att hjälpa till. Det är mödosamt att lära. Inget man ger upp om. Det är den vuxne som visar med sitt mod. Tålamod.

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.