Bruno K Öijer: Blåsipporna, ljuset och livskraften

En del värjer för diktens muntliga form. En del värjer sig från diktens bilder. Andra vänder sig till dikt för att söka just något som tar sig längre in än de först syns vilja göra. Jag tänker på den blåa strimman, och jag ser de starka blåsipporna, jag ser mörkret och jag ser loket. Jag ser kraften i det spröda, sårbara och jag tänker barn. Ja, jag tänker barn.

Det här inlägget postades i Kommunikationen, Litteratur och läsning och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.