Jag är ny. Nya arbetsuppgifter. Nytt. Jag lär mig långsamt. Jag måste ta mig från ingen kunskap till någon slags kunskap. Mycket handlar om att kunna orientera sig i byggnader. Mycket handlar om att förstå förkortningar och begrepp. Mycket handlar om att fråga, fråga, fråga och känna att man stör, och att de man frågar inte har tid. Alltså man föreställer sig att det är så.
Jag är helt enkelt okunnig. Jag beslutar mig för att famna min okunskap. Hålla koll på den. Inte känna osäkerhet och rädsla utan undersöka den. Så här är det att inte kunna. Så här är det när man inte förstår. Och så mycket man behöver varandra då. Så viktiga alla blir. Jag måste lära mig att tyda ut, hitta och få bättre kläm på saker och ting. Och jag tänker befinna mig i detta tillstånd av behov av andra, hjälp och stöd av andra, andra människors kunskaper och jag tänker utforska vad som hjälper mig och vad som inte hjälper mig. Hej hopp!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Endast den som äger stor kunskap och ädelmod, har förmåga att låta ödmjukhetens vingar lyfta i medvind mot det okända.
Medan vinden för dej framåt, sitter jag gärna på din axel och viskar in i ditt öra:”Grattis och lycka må ske dej…och lyckliga de som är förunnade att ta del av din stora kunskap och empati.”
Att vara ny och ovetande ger nya ögon till gamla rutiner. Jag ser det som en öppning för nya mål tillsammans. Så gör jag som ny, där jag är idag. Använder min okunskap om deras historia till att se det jag tycker är tydligt, och jag skyddas även av min okunskap om organisationens gamla spår. Lycka till och Haninge kommer sakna dig.
Var jobbar du nu då?
Jag känner mig okunnig och otillräcklig och ensam varje dag på mitt jobb. Det är jag någon allsköns vikarie för min kollega och ett gängränslösa elever. Varför blwv det så?
Visst är det ganska stimulerande?