Dokumentationens ok

Jag är känd för att dokumentera och jag har alltid tyckt om att göra det. Men då jag började var det inte så vanligt att man dokumenterade och ingen krävde det. Jag började alltså frivilligt och för att jag ville undersöka min undervisning och elevernas gensvar. Jag ville också veta hur det kunde bli som det blev, hur skillnaderna i elevernas kunskaper förändrades. Själva dokumentationen sprang ur mitt görande och var något som jag gjorde självmant.

Idag hör jag hur lärare verkligen lider och känner tyngd av detta med dokumentation. Kravet kommer uppifrån. Man måste göra. Det avkrävs. Och så är det den här hetsen om att nå målen. Och man gör och gör för att någon annan säger att man ska. Kanske ska vi stanna upp och fråga oss vad det här gör med våra relationer till elevernas lärande och vad det gör med vår profession. Vilken nytta har vi av att vi ser mer, dokumenterar i vår undervisnings tjänst och för att eleverna ska få uppleva att vi ser att de lär sig och gensvar på det samt låter eleverna känna lärande utveckling vilket de självklart själva ska få uppleva.

Jag ser bara fördelar med dokumentation men jag har fortfarande ett mycket undersökande perspektiv på det jag gör. Jag tillåter mig också att pröva mig fram i vilken form jag ska dokumentera. Jag har mängder av olika. Det är kanske så att när vi tvingas in i en form som det blir svårt. Och som det nu är tycks uppdraget att dokumentera tynga där den egentligen ska bidra till att känna lust och nyfikenhet på just lärandet.