| Oftast besöker jag din blogg för inspiration i mitt arbete. Då och då, liksom idag, besöker jag den för tröst och för att få lite hopp som mamma. En mamma till ett barn som som enligt skolan inte kan prestera och inte kan lära in. En mamma som fasar för bortslarvade lappar, bortglömda instruktioner. Men mest av allt fasar hon för utvecklingssamtalen. Hon tänker: Om jag signalerar till mitt barn att jag tycker att skolan är så viktig som jag verkligen tycker, så är risken stor att hans självkänsla blir än mer knäckt. Om jag signalerar att den inte är så viktig, kommer han kunskapsmässigt att misslyckas ännu mer. Vad ska en mamma göra? |
Jag fick den här kommentaren på bloggen. Jag kände svårigheten, dilemmat och maktlösheten. Dessa känslor är mina. Jag tänker på alla gånger jag själv suttit i samma situation: Den att mana mina barn till att skolanknyta och att själv inte riktigt veta hur jag ska förhålla mig. Jag har min bild av mina barn. Skolan har en annan. Ibland har vi samma. Och jag sätter mig på stolen som är skolans och vips överger jag mitt barn. Om jag sätter mig i stolen som tillhör mig som förälder så vips överger jag skolan. Jag vill sitta bekvämt på stolen jag sitter på som förälder. Jag vill inte behöva välja sida – den mot mitt barn – eller den med och för mitt barn. Jag vill inte skapa antagonism. Ett antingen eller. Jag vill tala om mitt barns lärande. Inte så mycket om hur mitt barn är. Jag vill delta i lärandet. Jag vill att mitt barn också gör det. Jag vill att skolan också börjar där.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
