Läraren en gång hade en gång för alla sagt

… jag ritar en karta över klassrummet. Ni sätter er där ni sitter. Byter ni plats minns jag er inte. Den plats ni nu tar är er plats på mina lektioner. Jag vill inte lära mig era namn. Jag tycker det är trams.

Ja, det förekommer att lärare gör så här. Någon enstaka, enstaka lärare gör så här. Det läraren säger att eleverna inte är viktiga. De är namnlösa. Det handlar inte om att läraren har svårt med elevernas namn. Det handlar bara om att läraren inte vill komma eleverna nära och håller dem borta i namnlöshet och makt. Därmed är de mänskliga rättigheterna åsidosatta och barnkonventionens artikel om barnets rätt till sitt namn totalt försvunnen ur barnens vardag.

This entry was posted in Barns rättigheter. Bookmark the permalink.

6 Responses to Läraren en gång hade en gång för alla sagt

  1. mie says:

    EN KOMPAKT RYSARE….ÄR DET VERKLIGEN SÅ ILLA? OM ENDAST EN ENDA PEDAGOG AGERAR PÅ DETTA SÄTT ÄR DET ILLA, FRUKTANSVÄRT ILLA. UNDRAR VAD SOM FINNS I ”HENOMS” RYGGSÄCK?!

  2. Carina Johansson says:

    Det finns antagligen en desillusionerad, yrkestrött latmask i den ryggsäcken.

  3. Anne-Marie Körling says:

    Mie, det är en lärare från forna dagar som sade så till sina elever. De satt sedan där de satt och läraren gjorde inte det minsta för att namnge dem. A-M

  4. Jan Lenander says:

    Det kan förstås vara så att en sådan lärare har hamnat i en desillusionerande arbetsmiljö. Jag hade en termin 125 helt nya elever varav 80 stycken i ynka 40 minuter i veckan. Jag kunde deras namn men inte förrän på slutet av terminen och det är klart att jag försökte använda de namn jag kunde men Oscar fick heta Ludvig emellanåt även framme i november. Det är inte så att jag vill försvara den gamla stöten historien handlar om för eleverna behöver verkligen sina namn men jag hävdar att vi lärare är olika och att det är olika delar i uppdraget som spricker när vi får mer än vi kan tugga.

    I mitt inlägg: http://janlenander.wordpress.com/2012/02/24/vi-larare-behover-olika-uppdrag/ så diskuterar jag överbelastning och utbrändhet speglat mot framför allt krav om stora klasser och mycket återkoppling till eleverna (BFL). Vi lärare ska alltid ta ansvar för elevernas lärande och det får aldrig förekomma att eleven blir syndabocken men någonstans måste det paras med en tolerans för att lärare når sin kapacitetsgräns och att den är väldigt olika.

    Den här gamle stöten som inlägget handlar om borde förstås haft en rektor som hade tagit honom i örat och ruskat lite sans i honom. I dagens skola är dock alla lärare medvetna om att bygga relationer är en överlevnadssak och jag tror att vi måste gräva djupare när någon kollega har svårt för elevernas namn. Det kan röra sig om mycket mer djupgående problem än det ser ut som och faktiskt en människa som på sätt vis ropar på hjälp.

  5. Anne-Marie Körling says:

    Jan, jag tror att den här läraren hade en annan attityd, man kan kanske inte alla sina elevers namn men att säga åt dem att de nu kommer vara namnlösa är inte bra. Det handlar nog om helheten i lärarens vilja att möta elever. Jag träffade en lärare som hade 70 elever i en klass. Han kunde inte namnen, men hans tilltal var vänligt och nyfiket och eleverna upplevde sig sedda och bekräftade. A-M

  6. Jan Lenander says:

    Jag har träffat Oscar efteråt och han kom ihåg mig med ett glatt leende så jag håller med om att det handlar om attityd, inte om att känna namnet. Sen är det förstås svårare att hitta en positiv attityd när miljön runt omkring en känns pest.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.