Jag trodde en gång att syltlöken skulle försvinna. Det var på den tiden jag trodde att syltlöken försvann med generationen min mormor och morfar. Jag tittade alltid efter hur syltlöken inhandlades, om det rörde på sig bland syltlökeburkarna i affären. Själv gillade jag inte alls syltlökar. Jag ville bara undersöka dem som ord eller begrepp.
Men så fanns det plötligt syltlök i skolan. Jag införde syltlökens vänner med mina elever. Jag tog en syltlök och blev ordförande. Därefter åt barnen syltlök. Jag tror numera att syltlöken kommer finnas med i framtida grytor också.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Syltlök – ryyys!!
jag var 5 år. på en Finlandsbåt. Mamma visade oss barn buffén och vad vi gillade (köttbullar och prinskorv), på vägen till Åbo. På hemvägen fick ta själva. Då såg jag SYLTLÖK och Kaviargrädde. Silvriga fina små lökar. Råååsa skum. Fanns något bättre?
Tallriken full. Sen smakade jag…. oj då… inte så gott för en 5-åring. Men, det man hade tagit själv fick man allt äta upp, så var familjens regler. Jag grät stora tårar, men föräldrarna var obevekliga. När de hämtade mer mat kom en rar servitris och räddade mig ur min prekära situation. Hon tog min tallrik och jag kunde hämta köttbullar istället. Sen dess har jag ALDRIG ätit vare sig syltlök eller kaviargrädde.
Smålök däremot är gott i gryta…
Så, nej, jag tror inte på syltlökens framtid! 😉