Ibland är skrivandet det som gör mig glad. Jag har inget tak som trycker ned mina ord och jag har mitt eget textgolv att stå på. Jag har en liten glänta att vara på. Här! Ibland förvånas jag över det jag skriver, ibland roar jag mig själv hejdlöst med mina ord, ibland har jag en liten ljus vrå att vara på här i mitt textrum. När iskyla, hur den än ser ut och varifrån den än må komma ifrån, finner jag mig tillrätta här.
Jag tänker på flickor som bloggar. Hur man på höga hästar ser ned på dessa bloggar. Jag har ingen förståelse för det. Jag har träffat flickor som bloggar för att de inte har någon annan plats att göra sig hörda på, bli till eller få uttrycka sig genom. Jag förstår dem.
Bloggandet har också läsarens ögon. Då jag skriver är jag också läsare. Som om jag vore den andre, den du är, läsaren. Vilhelm Moberg skrev romanen – Min plats på jorden. Han skrev sig fast, förankrade sig själv, till en plats, till en tid, och lämnade sin nutid och sina tankar till eftervärlden. Men här och nu har vi en plats. Jag har min. Den är här.
Min tid och min plats på nätet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
