Var är skogen vi ärvde? En slags värdegrund!

Helena von Schantz skriver om Zarembas artiklar om skogen vi ärvde.  Jag berördes starkt av Zarembas artiklar.

Då jag flyger över Sverige är det skogen jag ser. Men jag ser inga träd. Jag ser skog, skog, skog. Och skogen självklarar jag. Det är farligt. Allt man tar för självklart löper en risk att man blundar för, inte ser, tror sig se eller glömmer av att se på nytt.

Jag gick i skogen, ja den skog som fanns i närheten. Det var inte en djup skog. Snarare grund. Men några kliv in i den så upplevde jag mig liten, trollbunden, djupt rotad och faktiskt en aning rädd.

Jag har inte sett mig som arvtagare av skogen. Jag har trott den vara sin egen. Skogen lurar mig att tro det. Jag ska vårda min skognyfikenhet. Kliva rakt in i skogen där jag tycker mig uppfatta att den börjar. För det handlar om erfarenhet också. Min skog är liten. Andras skogar är gigantiska.

Min barndoms skog bestod av fyra träd och fem buskar. Då kröp man in under grenar och satt och tittade ut mot världen. Den som bestod av asfalt och en sandlåda med röda plastspadar.

 

This entry was posted in Värdegrunden. Bookmark the permalink.

One Response to Var är skogen vi ärvde? En slags värdegrund!

  1. Vilket fint inlägg, Anne-Marie. Jag blev stärkt. En tanke jag har haft ett bra tag är att man inte borde kunna äga skog. Den borde vara allas. Som luften och havet. Det fungerar nog inte praktiskt, för man måste kunna äga mark. Men när jag går i skog tänker jag aldrig att den är någons. Då tänker jag alltid att skogen är allas. Min och din.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>