När jag går i skogen går skogen också i mig

Från promenaden.

Jag går i skogen. Gömmer mig. Glömmer mig. Denna frid. Att lämna sig själv på parkeringen.

Så är jag i skogen. Jag tittar ömsom upp mot kronorna och ömsom ner på marken. Jorden i skogen berättar. Rötterna som ringlar sig likt ormar. Rötterna måste jag iaktta. Varje steg jag gör måste jag ta hänsyn till rötterna. Bli medveten om att de kräver min närvaro.

Myllan hålls kvar genom rötterna. De som snirklar sig där jag inte kan se. Rötterna kan binda fast en sten som en bläckfisk med sina armar. Under åren har jag gått i skogen. Samma vägar in i den. Rötterna har jag sett tidigare och mina fötter har lärt sig att kliva försiktigt fram. Det är själva promenaden. Att se var fötterna ska gå, se sig runtomkring och blicka upp och sedan ner. Att promenera i en skog är att delta i det som är snarare än det som kan bli eller den som har varit.

I skogen kommer minnen lite hur som helst. Det är som skogen ger min tankevärld en annan möjlighet. Det långsamma tänkandet och det rotsystem av tankar, minnen som jag bär inom mig. Jag minns. Minnen som minns mig.

Jag minns när jag som barn åkte skidor i skogen. Vi var många som åkte skidor i skogen. Morbror, kusinerna och jag från staden. Jag kom på efterkälken. Morbror hade sagt att vi skulle hålla ihop. För att inte björnarna skulle komma. Han räknade med att en viss hastighet från oss barn. Jag kom efter. Skogen blev då en sagoskog. Troll och väsen fanns i skogen. Jag skidade på. Fick panik och ramlade i snön. Snön var djup. Det som höll oss ihop var de spår min morbror skapade och dessa följde vi andra slaviskt. Spåren var också kontakt. Utan spåren efter de andra skulle jag ha varit vilse. Nu tänkte jag på björnarna. Såg in mellan träden. De stod farliga omkring mig. De skymde sikten. De fick min värld att bli farlig. Jag blev rädd i skogen.

Man skrämde barnen en gång. Skogen kunde sluka ett barn med hull och hår. Barn gick vilse i skogen. Försvann. Därför måste skogen göras farlig och hindra barn från att gå in i dem. Många sagor handlar om skogen och dess väsen. Många faror finns i skogen. På så sätt blev berättelserna barnvakter. Det påhittade och det som berättade handlade om att hålla barnen i närheten. Inte gå vilse i skogen. Inte försvinna ibland stockar och stenar. Också idag är barn rädda för skogen.

I en skola ska man ha orientering. Eleverna i årskurs sju och åtta tänker inte komma då. De vet för lite om skogen den ska orientera i. De har lärt sig att skogen inte är för dem. De vet att skogen är farlig. Jag ruskar på mitt lärarhuvud. Vi behöver tala mer om skogen. Om hur det är att vara i en skog och att faktiskt lämna sig själv för en stund. Att orientera i en skog är att använda skogen i ett bestämt syfte. Skogen är utmärkt att orientera sig i. Den berättar själv om man lär sig att läsa skogen.

Skogen påminner oss ibland. Träden skriver uttryck i asfalten. Rötterna bänder upp det stela och tränger förbi det perfekta. Asfalt spricker upp och de långa spåren vi ser är den kraft med vilken rotsystemet arbetar. Skog och träd är det vi ser. Den undre världen är den som binder ihop alltsammans.

När jag går i skogen går skogen också i mig. Jag kan inget om skogen men skogen kan allt om mig.

Hej HOPP

Anne-Marie Körling 

som just nu läser

• Henry David Thoreau Dagboksanteckningar, Natur och Kultur 2017
• Simard, Suzanne: All jag lär mig av träden, Natur och Kultur 2022