Småskolans utflykt
En dag fick vi ledigt
och besteg det allra högsta berget.
Där uppifrån tyckte vi
att hela världen låg.
Långt bort gick ett tåg
så avlägset att vi inte hörde visslan.
När vi gick närmare stupet
var det så att vi kunde slukas.
Fröken var med
och såg att ingen gick för nära.
Hon kunde bara själv se ner i den djupaste dalen.
Vi stod och väntade på Fröken
medan hon såg allra djupast ner.
Det dröjde länge.
Vi var rädda innan hon kom tillbaka.
Men hon kom och log lite och var tyst.
Så gick vi hem igen
ifrån det allra högsta berget.
Dikten är skriven av Harry Martinsson och finns i Hemma och ute, 2004. Jag får en mängd bilder i mitt huvud. Om den långa vandringen upp mot bergets topp, den spänning det är att vara på utflykt med sin klass och sin fröken. Alla är liksom lika inför naturen, och berget erbjuder utsikt, insikt och fara. Barnen ser sin fröken stå alldeles för nära stupets kant, vad ser hon på? Vad tänker hon? Varför är hon tyst? Vad ler hon åt?
Jag tänker också på ord jag skulle vilja låta mina elever smaka på, uttala och sätta in i nya kreativa meningar:
- högsta berget
- djupaste dalen
- allra högsta berget
- allra djupast ner
- det dröjde länge
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
