Ur Ulf Stark: Min vän Percys magiska gymnastikskor, 1991:
”Och då ville han inte gå hem. För då var det syslöjd. På den tiden skulle alla killar tycka att syslöjd var urlöjligt och bara passade tjejer. Då skulle man bråka allt vad man kunde och sticka varandra i benen med nålarna. Med det gjorde inte Percy. Han satt och sydde.
Bara en gång reste han sig upp. Det var när Berra kastade en trådrulle i örat på Klas-Göran så att han tjöt som en tok. För det var samma öra som han skadat i bilolyckan.
– Mitt öra! Mitt öra! tjöt Klas-Göran och hoppade upp och ner.
– Tyst nu! hojtade fröken.
Hon slog sin handväska i katedern flera gånger utan att få tyst på oss. Då reste sig Percy.
– Hör ni inte vad fröken säjer? röt Percy. Nu håller ni truten så man får brodera i fred!
Då blev det tyst. Och Percy satte sig ner och fortsatte att sy. Han sydde fortfarande när skolklockan ringde och de andra knatade iväg på lätta fötter och skomössorna på svaj.”
S. 57 – 58
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
