ag var alldeles för ung och för okunnig den gång jag i Chicago fick besöka ett företag som arbetade med datorer. Det var stora klumpiga apparater, för att visa mig printade man ut en jätte Janne Långben i ettor ochnollor (?) och den kom från Los Angeles.
Jag var tacksam för den bilden men kastade den efter några dagar. Vadå ettor och nollor tänkte jag. Året var 1971.
Mitt första arbete var att registrera musik och arbeta med upphovsrätt. Det var ofantligt mycket skrivande och manuellt sökande. Det handlade om ett stort verkregister. Det kom som en chock för oss alla då vi fick hörà att chefen ville inskaffa något så märkligt som en dator.
Vi kände oss hotade. Arbetskamraterna talade om att de en dag skulle bli ersatta. Maskiner skulle ta över. Vi var ännu barn av industrialismens fabriker där mänsklig arbetskraft ersatts av maskiner. Vi var rädda. Jag var ung och hade inte mycket på fötter men jag värnade min skolutbildning, sa att jag inte utbildat mig för att bli ersatt! Då var året 1978.
Sedan minns jag inget av datorer. En dag fick jag en microvågsugn och det kändes innovativt. Det kom massor av kokböcker i miccrovågsmatlagning. Idag lagar jag inte mat i en micro. Jag äger ingen.
Jag skrev länge på min elektriska skrivmaskin. Min ömma moder gav mig en slags fördator – man kunde spara en (EN) skriven mening innan man printade ut den! Jag satt under ett träd och skrev. Det stora var att den inte behövde någon ström. En timme i det fria och sen svartnade meningsramen och det som inte var på pappret borta!
Och mobilen kom, den konstiga klumpen till skrivare, den jättelika datorn med sin pyttelilla skärm. Ungarna hade ett spel att spela. Året var väl någon gång runt 2000 talet.
Nu sitter jag på en buss. Världen några knapptryck ifrån mig! Och jag tänker – jag är digitalt med. Och frågan jag måste ställa mig-hur kan vi verka för utbildning för alla. Digital medvetenhet och digital kunskap och hur att förstå och lära?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
