”… lärarinnan granskade mig noga och sa:
Du får väl börja i morgon, så får vi se om du kan klara dig i min klass. Det tvivlar jag förstås på, tillfogade hon och gick åter in i klassrummet med en knyck på nacken.
Och var det något som jag också tvivlade på så var det just det. Enbart åsynen av lärarinnan gjorde mig stum. Hon hade en stor vårta på näsan, hopstramad stripig hårknut, och små röda och blå ådror sände ett fint nät över ansiktet och fick det att likna en färggrann jordglob. Ur barmen som var platt som ett strykbräde slingrade en guldklocka likt en orm och dök rakt ner i hennes kjolficka. Och hon hade fingrar som var så levande och kvicka, fingrar som jag snart fick stifta bekantskap med, fingrar som högg hungriga efter en, fingrar kalla som stenar, fingrar som knäppte med en varnande tystnad, fingrar som fick öronen att glöda när hon nöp i dem, fingrar som efterlämnade glödande fyrklöverblad på ens kind.
Hon började min första lektion med att tala om för de andra barnen att jag kom från ett fattigt barnhem. Ett mycket fattigt barnhem, punkterade hon och undrade vem som ville sitta bredvid mig. Men då ingen visade någon särskild lust att sitta bredvid mig placerade hon mig på sista bänkraden och sa:
Du får sitta där tills vi får nya nummer och numren skaffar vi oss själva efter vår duktighet. Sedan började hon förhöra mig och det var inte mycket jag kunde svara rätt på. Man lär sig tydligen inte mycket på barnhem, sa hon spydigt och skrev ner ett par rader på en papperslapp, lade den i ett kuvert och slöt till kuvertet med en lång slickande kyss och bad mig lämna det hemma. Några dagar senare fick jag tag i papperslappen och läste:
Inte mycket att hoppas på.”
Maria Wine; Man har skjutit ett lejon, Albert Bonnier Förlag, 1951
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
