Under det att jag undervisar tänker jag på det jag måste förändra

en bokstav

 

Igår undervisade jag. Jag modellade för en lärare hur jag gör bildpromenader och hur jag får eleverna att engagera sig med sina tankar och sitt språk. Jag har förberett mig med frågor. Frågor som öppnar för samtal och elevernas tänkande.

Då jag undervisade höll jag ett öga på mig själv. De inre frågorna; Vänder jag mig till alla? Förflyttar jag mig så att alla får tillgång till min undervisning? Hur får jag med mig pojkarna som stundtals försvinner bort? Hur gör jag med eleven som börjar sina meningar och sedan inte fullföljer dem utan säger:

– Äh, det var inget.

Jag tänker också att några elever tycks inte följa med. Hur kan jag göra en undervisning där de kan följa med? Jag noterar också att engagemanget för de undervisande frågorna är stora. Många elever samtalar och ger ord för sina tankar. Frågorna väcker systemet, hjärnan, kittlar och involverar. Tillsammans blir det vi diskuterar större och tillsammans kan vi förstå mer.

Då jag funderar på vad det är jag ska förändra så funderar jag över hur min plan ska se ut. Jag kan inte avkräva saker från eleverna utan att involvera dem i min plan. Och min plan ska jag omsätta i handling, den ska påverka eleverna. Så vad vill jag komma tillrätta med.

Detta är mina tankar:

  • I den undervisningsform jag bedriver runt detta lärobjekt vill jag att eleverna ska sitta nära undervisande fokus, dvs, mig och det jag undervisar om. Detta måste jag utbilda eleverna i: att förflytta sig på given signal, ta med sig stolar och sätta sig tillrätta intill mig. Formationen ska vara en cirkel.
  • Handuppräckningen ska förändras till samtal från elev till elev där vi lyssnar till varandras tankar och åsikter, alltså att jag är inte är ensam mottagare av elevernas samtal utan att klimatet är att vi lyssnar till varandra. Jag vill förändra så att eleverna får en-minuts-diskussioner snarare än att eleverna får min tillåtelse att tala genom att räcka upp händerna.
  • Maktstrukturerna som gör att elever som engagerar sig plötsligt tystnar för att klimatet inte är tillräckligt tryggt. Elever som börjar engagerat avslutar inte sina tankar eller sitt samtal. Det handlar om hur att skapa ett mer generöst klimat i klassrummet där tolerans kan skapas och begripas.
  • De som inte förstår undervisningen måste få undervisning. Att språket kan vara ett hinder för förståelsen och följandet av undervisningens innehåll. Att ha god förståelse för hur mycket eleverna kan och hur deras läsförmåga ser ut.

Ja, detta tänkte jag efter att ha undervisat i 35 minuter i en klass jag inte någonsin undervisat tidigare. Och den plan jag har den har tar sin en utgångspunkt i det jag vet och det jag ser. Därefter har min plan  en hel del av innehåll som jag ska verka för innan jag gör en ny avstämning av det jag önskade förändra.

Under tiden jag undervisar har jag fokus på det jag skrivit ned. Och nästa undervisning kommer att påverkas av det jag vill förändra. Och undervisningen därefter kommer att påverkas av de frågor som uppkommer då jag undervisar. Det är en pågående process.

Ett vet jag dock. Den enklaste vägen är att tillrättavisa för att skapa ordning. Den att säga till elever som inte förstår att de ska följa med bättre. Den längre vägen är att skapa klimatet där vi lär oss och där vi respekterar varandra. Hur vi ska göra det är en pedagogisk fråga.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.