Någon frågade om det var fel att hoppas på för mycket. Att man aldrig skulle göra det. Att hoppas om sig själv kan man nog göra. Men att hoppas om andra är att göra sig själv en otjänst, speciellt om man hoppas för mycket och för osynligt, alltså man hoppas utan att berätta om det. Ofta är hopp något man håller för sig själv. Alltså ska man också hålla besvikelsen för sig själv. Jag tror på att man måste hålla en fot i verkligheten. Och utgå ifrån den. Medvetet se den och lyfta fram den, det som hände, det vi gjorde, det vi talade om.
Ofta är det besvikelsen som eleverna får möta då läraren har för mycket planering för undervisningen så att eleverna inte får rum i den, utan känner sig som korvstoppade, och inte får möjlighet att vara aktiva och en del av det läraren ger eleverna. Lärare är ofta frustrerade av att deras planeringar inte blir som de tänkt sig och så blir de besvikna på sig själva och på eleverna. Om bara eleverna kunde sitta stilla… lyssna bättre … istället för att se vad som blev, dokumentera det som ägde rum och ta vid där vi är och dit vi kom och tänka att planeringen stöttade innehållet och gav utrymme åt den mycket viktiga interaktionen eleverna kunde ha med den. Låt oss se – vad lärde vi oss ihop idag?
Att aldrig hoppas på för mycket tycker jag låter som en besvikelse. Jag är alltid hoppfull om vad mötet med mina elever och vad min undervisning ska innehålla och vad den kommer betyda för dem jag möter den tillsammans med. Jag är också ställföreträdande hopp för de elever som slutat tro på sig själva.
Jag tror vi ska hoppas och verklighetsförankra hur det blir. Inte se utifrån brist utan utifrån det faktiska och hoppas om det vi gjort. Att det ger mening och innebörd för eleverna. För att göra det måste vi utvärdera ihop med dem vi gjort saker och ting med.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
