Igår hade vi en grand finale – jag och mina lärarkandidater. Jag brukar inte skriva om högkolan och arbetet där, men idag gör jag det. Kanske därför det inte handlar om en specifik lärmiljö eller årskurs utan att det handlar om lärande.
Och det är när jag som lärare har en horisont för dem som ska lära och utvecklas som jag kan se hur vägen går mot den riktningen. Vi närmar oss det vi ska närma oss. Och upp stiger plötsligt lärarkandidater som lärare. De glimtar till i sina kommande professioner.
Jag sitter på vår svenska nationaldag och läser rapporter, summerar mina tankar och tänker på gårdagens möten. Lärandet här och nu är så speciellt när det sker och äger rum. Det är då väggarna inte längre behövs för att samla ihop, det är då taket inte längre behövs för att hindra och begränsa utveckling. Det är då jag plötsligt inte längre känner mig som lärare och modell utan sitter där och blir en del av den gemenskap som skapas kring de frågor som diskuteras.
Igår var det avslutning. Idag känner jag en uns av separation. Den anser jag vara nyttig. Om den inte fanns där vore jag likgiltig inför mina möten med de människor jag lärt känna som lärande.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
