Vem skapar skoloro? Vad säger vi om skolan?

Skolan ska tala om det inre arbetet. Det som pågår. Men i hembreven skriver vi om ordningen vi inte lyckades skapa, i elevsamtal säger vi att du kan det och du kan det MEN du kan inte det och det. Vi gör alldeles för grova generaliseringar genom att säga att han har svårt för matematik, utan att bena upp vad i matematik som innebär svårigheter.

I utlåtanden säger vi att eleven inte är empatisk och oroar föräldrar med att inte förstå, sätta sig på försvararstolen, inte känna igen sitt barn i lärarens beskrivning. Hur talar vi om skolan? Om lärarrollen och hur mycket ansvar läggs på eleven kring ordning och reda.

Ja, jag mörkmålar. Vi gör oss en otjänst. Inte heller ska vi skriva om allt görande, utan också berätta vad det vi gör bidrar till för lärande och vad syftet är. Syftestexterna kan vi hämta ur kursplanerna. Så gör vi gemensam sak av våra hembrev och våra pedagogiska ansatser. I skolan äger så mycket av lärande rum. Hur presenterar vi det?

Jag känner idag en aning skolsorg. För att elever ska testas för sin skolmognad. Det värker i mig. Du passar inte in för du är inte tillräckligt vad? På Nya Zeeland får barn sin skolgång i födelsedagspresent på sin femårsdag. Jag hade förmånen att vara med då en femåring kom till skolan. De andra eleverna väl insatta i skolsystemet och det nya barnet lärde sig snabbt av sina kamrater. Klassrummet vänligt mottagande och läraren lärare för alla. Flera undervisningar i flera konstellationer. Mycket textsamtal och bildpromenader. En känsla av att få delta hos alla. Att elevernas röster och tankar är viktiga för att de tillför alla förståelse. Och femåringen fick börja skolan. Det började inte en drös med femåringar. Utan de kom till skolan då de firade sin femårsdag. Som en del av presenterna denna stora dag. Som en del av att vara viktig.