Den här lektionen, är flera än en, bygger på samtal med eleverna. Jag gjorde så här (1997): Jag plockade in en cykel i klassrummet. Cykeln diskuterade vi. Vi satte namn på alla cykeln delar och skrev upp dem på tavlan. Vi talade cykel. Eleverna fick fundera över hur de lärde sig cykla (för att ställa den frågan måste man veta att alla kan cykla … annars ändrar man frågan till hur lär man sig att cykla). Under tiden eleverna ritade cyklar gick jag omkring med mitt anteckningsblock och skrev ned deras cykelberättelser. (Idag skulle jag ha en bärbar dator knuten till interaktiv tavla och skriva så att alla eleverna ser och kan göra det även om de ritar cykla). Jag läste upp varje berättelse för att eleven skulle höra om jag skrivit in det som eleven sagt. Då teckningen var klar satte vi ihop text med bild och alla eleverna fick muntligt berätta om sitt lärande.
Det var fantastiska berättelser om hur man vågar lära sig. Och jag kunde relatera till deras cykelberättelser då vi exempelvis lärde oss något i som var svårt. Jag berättade att jag gärna satt intill när matematiken kändes besvärlig eller höll i boken då eleverna skulle läsa (som att hålla i en stång på cykeln därbak).
Allt som sker av lärandet ska talas om. Elevernas texter måste få muntligt komma ut i rummet. Det är då skrivandet blir levande. Alla är mottagare.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
