Skammen att inte ha råd – om matsäck och andra skolutgifter

Jag lyssnar till dagens sommarpratare och minns saker jag helst vill glömma. Den att vara förälder och inte riktigt ha råd att ge det mina barn behöver för sin skolgång. De där extra utgifterna. Allt var frid och fröjd till den där dagen då Estoniakatastrofen slog sönder något och då jag efter kort var ensamstående och skild. Mina barn i skolan. Jag i skolan. De där breven med de där små summorna till utflykterna, det var en tia där och en tjuga där och min ekonomi… ja, den tålde inte detta.

Jag studerade vid högskolan. Tre barn i hemmet. Innan katastrofen fungerade allt så fint, summorna sändes i vackra kuvert med barnen  till skolan, matsäckarna packades med värme och mammakärlek. Det var hemgjorda plättar och sylt, det var varm choklad i termosar och …

För att förändras till att inte vara några matsäckar alls för att jag glömde, hade missat att läsa hembrev för hembreven var inte viktiga för mig, jag var sorgsen och ensam. Mina barn var mitt allt. Det var viktigt för mig att få vardagen därhemma att fungera.

Min ekonomi var så ansträngd. Så ansträngd. Jag klarade inte skolutgifterna.

Som lärare kom jag att tänka på hur skolan gör utflykter och hur man som förälder inte vill visa upp sin ekonomi, eller vara den förälder som säger att utflykterna inte ska äga rum, att biobesöket som klassen ska göra inte ska göras för det hör inte till skolan. Allt det där för att skydda det faktum att man som förälder inte har råd. Det vill man inte blotta för vem som helst. Och som förälder vill man inte utsätta sina barn för det heller.

Jag har alltid tagit med mig extramat till de flesta utflykter vi har kommit att göra. Inte för att säga att det finns fattiga elever utan för att eleverna kan ha glömt och det kan hända vem som helst. Jag har också glömt matsäck som lärare för att visa att det händer vem som helst. Jag har hittills inte mött någon förälder som inte vill sina barn det bästa.

Skolan ska vara en sådan plats som tar vid det föräldrarna önskar för sina barn. Detta med utgifter kan vara en sak att grubbla på, eller så måste skolan ha en buffert där föräldrar kan få hjälp med den där fjuttiga men alldeles för dyra summan om tjugo kronor.

Skolan är obligatorisk. Utgifterna är inte det. Om skolan ska vara lika för alla är den här diskussionen nödvändig tänker jag.

Lyssna till dagens sommarprogram för att få höra hur en mamma kan kämpa för sin värdighet och för sin son.