Pojke år 1942

Fotografier får mig att stanna upp, stanna till, stanna. Jag kan stå länge med ett fotografi i handen, studera det noggrant och långsamt växer en slags ömhet fram som lägger sig över min nyfikenhet och mina iver att studera fotografi. Människan på fotografiet kliver ett steg närmare mig, tar tag i mina känslor och får min fantasi att skapa berättelser. Kortet är taget 1942. Vad vet jag om pojken?

Jag vet att han står framför en kamera. Han har en bukett med blommor i handen. Han bär en vit skjorta, en kavaj och mörka byxor. Hans byxor är nedstoppade i ett par höga blanka stövlar. Stövlarna är en aning för stora. Pojkens ansikte är öppet. Han ler mot kameran.

Jag håller kortet i handen. Håller det intill mig. Det var brinnande världskrig runtomkring honom. Fotografiet hittade jag på en loppmarknad i Budapest. Året 2012.

Det här inlägget postades i Fotograferingen, Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.