Den borttappade visionen och den återfunna

Jag har läst Leif Mathiassons mycket angelägna ledare i det nya numret av Pedagogiska Magasinet september 2012.

Jag kan tankemässigt inte släppa den ledaren. Den gör ont. Jag försöker läsa Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dar” men en sorgsen och arg ton inom mig stör. Och jag tänker.

Skolan har blivit en station för att bedöma och sortera. Visionen är … frånvarande. Den är inte heller mätbar. Resultaten måste förändras. Vi tävlar mot omvärlden och spelar schack med framtiden. Vi ska få de svenska staplarna överträffa de finska skolresultaten en dag.

Ja, det är krasst att skriva så. I skolan flämtar vi efter visioner för att få liv i det vi vill åstadkomma i skolorna, ta vara på eleverna, se dem och lära med och tillsammans med dem.

Vi slutar alltid med att i form som är bestämd av någon annan lämna ifrån oss hastiga omdömen och oroar oss över det. Och staplar över elevers kunskaper tas igenom system efter system för att sluta i en Europeisk översikt och … ja… där hamnar vi så långt ned att frågan vi måste ställa oss är – vad kan vi lärare?

Och lärare skyndar genom skolkorridorer i ett organisatoriskt system som inte är uppbyggt på att lektionerna är skolans nav, och att det som sker mellan lärare och elever är det skolan ska ägna sig åt.

Hela skolan letar efter en form att göra saker och ting på. En form att utvärdera på, en form att förklara elevernas kunskaper på och eleverna frågar sällan om innehållet utan mer – kommer det här på provet? Hur ska man skriva? Var ska man skriva? Räcker det här?

Och själva glädjen över att lära sig om atomerna, om grammatiken i språket och versernas betydelse i musiken och om hur författare skriver böcker och varför de gör det och hur man googlar på nätet och hur man ställer kritiska frågor om det man möter där?

Kan man säga stopp! Kan man ställa sig frågan om vilken vision man själv går omkring och bär på? Vad är min vision om den här terminen? Vad har eleverna för visioner om sin framtid? Kan vi fråga dem?

Jag brukar alltid fråga mina elever. Jag frågar dem för att veta hur de ser på sin skola och sin framtid. Och överallt hör jag dem. Drömmarna om att bli något. I Syd Afrika drömde eleverna om att bli piloter, i en skola i närheten drömde eleverna om att bli kirurg och fotbollsspelare. Mina elever har velat bli allt mellan himmel och jord. Om man vänder på alltsammans – detta om att inte ha visioner nationellt – kan man börja med elevens tankar om sin framtid?

Det har alltid närt mig att ta min profession på ett mycket djupt allvar. Jag står närmast eleverna. De står närmast mig i skolsystemet. Och genom och i undervisning kan vi skapa lärande. Om ingen tror eller hoppas överger vi barnen och eleverna. Och därmed yrkesuppdraget och professionen.

Lärare kan och måste vara ställföreträdande hopp för eleverna idag. Även för dem som inte hoppats måste vi vara det. Vi kan skapa något här och nu som eventuellt kan innebära framtid för eleverna. Vi vet inget om framtiden. Men om vi släcker lamporna nu, mäter ut och av den elevpopulation vi har, så skriver vi också in något för historien som kommer. Vi har ju ingen aning om vilka kompetenser som krävs i framtiden.

Men att genom bildningssystemet redan tidigt inse att man inte kan och inte passar in tror jag inte mycket på.

Drömmen måste hållas vis liv. Den erbjuder luft och utrymme. Den bör tas på allvar. Skolan är allvarlig. Betydelsefull. Viktig. Ge eleverna innehåll. Möt dem där. Jag visionerar om en generös skola. Den som ger. Vi måste börja med att ge.

Det här inlägget postades i Läraryrket och lärarrollen. Bokmärk permalänken.

1 svar på Den borttappade visionen och den återfunna

  1. Helena Roth skriver:

    Ja – dröm! Dröm stort! Dröm litet! Dröm varje dag!
    Ställ frågor, var nyfiken, visa intresse!

    Vi behöver oxå lyfta frågan Vad ska vi med skolan till? Varför finns den? Var kommer barnen in?
    /Helena, samordningsgruppen Barnverket

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.