Igår besökte jag en skola som hade en vision som verkade möjlig att uppnå. En sådan vision är rimlig och kan skapa identitet: Här på skolan kan vi möjliggöra att både nå visionen men också behålla den när den inte längre är en vision utan en del av skolans identitet.
Då jag visar eller modellar undervisning kan det ibland förefalla omöjligt att genomföra det jag visar. Ibland inte alls. En del lärare lånar och gör till sitt medan andra väntar och funderar länge och kan också vara kritiska, vilket ska främjas. Efter något år prövar de och ofta återkommer de till mig med en reflektion. Någon har blivit arg och sagt att ”det där är omöjligt” men efter att ha prövat upptäckt att eleverna blev mer engagerade och undervisningen gjorde läraren både glad och nyfiken. Den modellade undervisningen har man fått se, uppleva, delta i och varit med att dras in i. Den upplevelsen är en del av lärandet. En del av vägen att pröva själv. Visionen om undervisningen är därmed inte längre avlägsen.
Om jag visar något förverkligar jag något. Det är inte tomma ord. Det är omsättande och genomförande. Då jag själv lär mig kan jag känna att det där är omöjligt men å andra sidan inte eftersom jag har både deltagit och fått se någon annan göra det. När visionen blir greppbar är den därför möjlig.
Visioner har en tendens att bli lite tomma trots att de låter så bra och förefaller så rimliga. Men vi når aldrig dit. Hur blir vi världens bästa skola? Hur hanterar vi besvikelsen över att aldrig nå dit? Hur känns misslyckandet att komma på plats ett i världsrankingen? En tävling.
Skolan ska främja och verka för både lärare och elever på skolan. Vilken vision synliggör ett sådant arbete?
Visionen behöver sippra ner i genomföranden, utforskande, samtal, diskussioner, tvivel, möjlighet att lära av andra, exempel och över tid bli något som kan liknas vid skolan identitet och därmed bli en del av hur man upplever sig inkluderad i visionen och arbetet som man gör.
Hej HOPP
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
