Tjugo minuters samtal på en buss och kreativiteten i frågorna

Eleven slår sig ned bredvid mig. Vi tittar på varandra. Jag kan vänta på elever. Jag kan verkligen det. Utan att överge. Och så kommer berättelserna … och jag håller både avstånd och närhet … eleven berättar. Jag lyssnar.

– Berätta du, säger eleven. Berätta. Om det land du älskar allra mest.

Och … jag letar i minnet. Ibland kommer frågorna så plötsligt. Frågor jag aldrig får ifrån vuxna. Inom mig öppnar sig världskartorna. Resmålen. Platserna jag varit på. Platserna jag önskar resa till. Och mitt land. Som är tre bokstäver man nästan inte längre kan skriva men ändå ska få lov att skriva. I ett land där jag kan blicka in i ögonen från en människa hemkommen hit och med en vilja att söka förstå och lära sig ett nytt språk.

– Jag ska resa till Edinburgh imorgon, så nu får det bli mitt svar.

– Ska du äta glass där?

Och alla dessa frågor som öppnar mitt kreativa inre. Glass?

– Ja, jag ska nog göra det. Äta glass!

 

Det här inlägget postades i Eleverna!. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.