– Hur vill du bli förstådd, brukar jag fråga mina elever. Då kommer berättelserna om vad eleven önskade säga och hur fel det blev när eleven sa så. Hur bråket blev större och det egentligen inte var meningen. Eleven ser en aning oförstående ut: Jag ville inte bråka.
Barn har det språk de har. När språket brister och känslorna är starka agerar kroppen. Det blir slagsmål. Det kan bli knuffar. Det kan bli tårar och bråk. När tumulten är över brukar jag föra samtal.
Jag brukar fråga: Hur ville du säga? Hur ville du bli uppfattad? När barnen inte har språk får de rita. De som har bråkat får rita ihop. Kanske ritar de en stor båt. Två elever ritade en stor båt. De satt bredvid varandra och ritade en stor båt. Båten blev plötsligt det eleverna pratade om. Så var de sams. De kurade närmare och närmare varandra. De hade målat sin krigarbåt. Ilskan fanns på pappret. Mycket ilska fanns där. På pappret.
Det här är små barn som ritar sig ihop och samman. De talar om det de gjort ihop. Äldre barn har fått bli det de inte vill bli. De stökiga. De bråkiga. De som inte …
Om jag är deras lärare kan jag ta emot budskapet om hur eleven vill bli uppfattad och genom elevens berättelse ge eleven redskapen. Det betyder att jag måste härbärgera att eleven inte alltid visar det eleven önskar leva upp till. Jag kan hela tiden ge redskap för hur att berätta, hur att lyssna, hur att knyta kontakt, när att lösa konflikter, att den andre är en egen annan, att den andre också tänker, känner och finns, att vi inte kan se in i en annan människa, att förstå att handlingen kanske inte var syftet utan att syftet var något helt annat.
Det kräver av mig att jag ständigt närvarar med hjärta och hjärna, med ett mångfald av hur. Ger strategier för hur att vara, möta och visa. Om jag fostrar och skäller, blir arg och anfallande, väcker jag skam. Skammen gör att vi skiljs åt i vrede. Gör allt så mycket värre. Kanske försvinner eleven ur mitt sikte, håller sig ifrån, vänder sig bort. Den vreden är mycket svårare att komma åt. En kil av skam.