Läraren jag besöker i Sydafrika har 65 elever. Jag får delta på en lektion om vattnets kretslopp. Eleverna är engagerade. De är glada. De står upp i bänkarna, räcker upp händerna, säger saker till läraren. Läraren ler och gensvarar, ritar på svarta tavlan och eleverna frågar och läraren berättar. Läraren i klassrummet är en berättare. Det måste han vara när eleverna är så många. Han måste berätta.
Då jag frågar honom hur han vet att eleverna förstår eller kan säger han:
I can read my children. Jag ser hur de får rynkor i pannan när de inte förstår. Jag kan se hur de blir lättade i ansiktet då de förstår. Och om de inte förstår så undervisar jag mer, berättar mer. I can tell! I can read my children.
Jag tänkte: Så gör inte vi. Vi ger eleverna åtgärdsprogram. För att de inte kan!