Att lära sig simma och några tankar om torrsim

Det lilla barnet ska lära sig simma. Barnet kryper ihop för att barnet är lite rädd. Jag ser hur barnet måste lära sig att ta rörelserna, för att ta plats i vattnet, för att bli större. Då man inte kan gör man sig liten. Det fungerar inte i vatten. Man måste göra sig större. Benen måste ta ut tagen och armarna måste föra vattnet åt sidan. Händerna vinklas för att inte ge motstånd då man förs framåt, kupas när vattnet ska skjutas åt sidan.

Jag tänker på att ta plats. Att lära sig simma är att ta plats. Vi kan inte vara små i vattnet. Vi måste vara stora, göra oss större, ut med benen och armarna. Stora, vida och lugna rörelser. Vi måste röra oss.

Då jag var barn lärde jag mig simma genom att min pappa kastade i mig i vattnet. På det djupa. Jag sprattlade med ben och armar, vattnet upplevde jag inte bära mig, jag sjönk om jag inte sprattlade. Jag sprattlade för livet. Den dryga meter jag hade att röra mig mot badkanten var lång och farlig. Pappa stod på bassängkanten och sa att jag kunde simma. Inte lärde jag mig simma genom min pappas idé om hur det skulle gå till. Rädslan gjorde mig liten. Som liten var risken stor för att jag skulle hamna under vatten.

Jag lärde mig simma genom att öva torrsim vid bassängkanten. Jag lärde mig att göra fina benrörelser och fina armrörelser. Vi satt i solskenet och vattnet glittrade så där som vatten gör då man sitter och tittar på det. Vi satt i sanden och gjorde simmönster. Läraren justerade våra armar om vi inte satte händerna ihop och benen de skulle vi sträcka ut och så tillbaka så att vi blev små grodor. Sen var det i vattnet. Där var vi på det grunda. En fot i botten och ett ben i en slags låtsassim. Otrygga och samtidigt modiga. Kallsupar efter kallsupar under att läraren manade på att simma längs den långa bryggkanten. När vi kunde fick vi avancera till bryggans andra sida och öva på det djupa. Då behövdes läraren. Hon gick bredvid mig då jag simmade. Hon höll ett skaft i vattnet, på den en ring, som man kunde knipa fast vid då man blev rädd. När det stora äventyret att simma väl var mitt eget simmade jag oftast där det fanns en botten att genast sätta ned fötterna på.

Det är det där med att ta plats. Simkunskaperna ger oss plats. Vi svävar utsträckta i vattnet och vattnet bär oss. Armarna sträcker sig längre än vi annars når och benen och fötterna behöver inte bära utan kan arbeta i en annan kroppsställning. Jag tänker på det då jag simmar. Utrymmet jag tar. Utrymmet den simmande behöver.

Jag talade med lärare om vikten av torrsim inom lärarkåren. Den att öva sig i att ta plats. Sträcka ut armarna i låtsassimtag. Sträcka på benen. Ta fart genom att bli större. Vi skrattade lite åt liknelsen. Men när läraren prövade att göra ett torrsim i skolan blev rörelserna stora och behövde utrymme och avstånd. Ja… det är mina tankar om torrsim och att lära sig simma. En som rör sig i vatten måste ta plats. En som rör sig i skolan måste också få göra det.!