Det låter från skogen. Hör ett hackspettsliknande ljudet som när näbben slår mot en trädstam. Sen hör jag pojkarnas röster och därefter ser jag dem. De står tätt intill varandra och runt omkring dem plankor, spikar och en hammare. Det står så nära varandra. Den ena slår in spikar genom plankor och in i trädet. De andra tittar på. De bygger en koja.
Av alla husbyggen är kojan barnens. Allt kan bli en koja. Men kojan i trädet är en konst i sig. Det är att bygga bland grenar och skapa sig ett hemligt tillhåll. En utkiksplats. Jag tittar upp mot trädkronorna. Det är högt. Kojbyggarna är mellan sex och åtta. De är en bit ifrån den övriga bebyggelsen och allt känns hemligt, platsen och själva bygget. Jag tittar upp mot stammen, trädkronorna och själva stegen som pojkarna skapar.
Inser att jag är en tant som inte ska störa något så viktigt som att bygga en koja. Det är så stor risk att jag börjar göra ord av mina kunskaper, mina erfarenheter, mina tankar om träd, hur farligt det är, hur bärkraften måste vara och genom det förstöra det bästa av allt – lusten att bygga en koja.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Så klokt av dig att låta dina klokheter vila & låta pojkarnas bygglust blomma 🙂
Ja, jag besökte deras värld en kort sekund. Mindes min barndom. Såg deras.