En bok jag samtalar med, funderar tillsammans med, uttrycker mig ihop med, utvecklar mitt tänk genom är bland annat ord ur denna bok. Jag köpte den för många, många år sedan, då med ett blygsammare utseende, som om den inte fick synas tillräckligt, nu är boken reviderad och barnen springer färgglada på omslaget. Jag fylldes med bokvärme och ordlös glädje då jag såg boken ta plats i bokhyllorna i bokhandeln.
Dion Sommer; Barndomspsykologi, Liber förlag
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Om skärmstopp och den viktiga ögonkontakten
Det räcker inte att säga att vi är en läsande skola
Så försvinner elevernas rädsla för att göra fel
Om högläsning på ett främmande språk
På rasten är han kung, i klassrummet ”dum i huvudet”
Livsviktigt med böcker för att barnens fantasi ska flöda fritt
Att banna en bok är att banna ett barn
Vetgirigheten får eleven att låna böcker från översta hyllan
Alla elever lyssnar uppmärksamt trots att de inte förstår ett ord
Läs gärna porträttet i Läraren Här
Just nu: Tidens smala näs av Sven_Eric Liedman (omläsning) a
Böcker jag läst under januari – aug 2024
Böcker jag läser under december 2023:
Intressant att du tar upp boke, som våra lärarstudenter läser redan i första terminen. Bokens tema är en uppgörelse med traditionell stadiebaserad utvecklingspsykologi och ibland tror jag att vi skjuter över målet och har för bråttom. Utan att verkligen känna till Piaget och Freud blir det ganska meningslöst att försöka kritisera dem.
Dessutom tror jag att det beramade paradigmskiftet egentligen i första hand är önsketänkande och möjligtvis något som äger rum i en smal krets. Tanken på ”det kompetenta barnet” har inte fått ett sådant genomslag att vi kan tala om paradigmskifte – då ska det gamla vara omöjligt och utsuddat. Förändringen kanske har ägt rum på styrnivå, men jag menar nog att genomslaget är överskattat.
Behaviorismen har väl aldrig varit starkare i svensk skola? De enkla belöningarna regerar.
Säg att jag har fel!
Jag är rädd att vi vänder klockan tillbaka. Det enkla lösningarna och de snabba svaren och det redan igenkända råder. Jag känner stor pedagogisk sorg av det slag jag tidigare inte känner igen hos mig själv. En syn på barn som liknar något jag känner igen i den gamla litteraturen. Vi som är på golvet intill dessa ungar och begynnarkrafter har förlorat våra röster och små barn bedöms snabbare och dessutom har de pengar knutna till sig själva. Jag är rädd för den trångsinta värld som inte omsluter ungarna. Jag filar mina pennor och tänker… några måste stå på det uppväxande livets sida, och vi lär få arbeta och orda! Vem är ett litet barn idag? Vad är ett barn? Frågorna måste ställas om och om igen. De finns inga färdiga svar. Någonsin. Allt annat är makt.
Problemet med boken i utbildningssammanhang är att den blir proklamatorisk – den nya tiden är här!
Den här retoriska positionen fungerar dåligt för dem som är upptagna av att försöka ta till sig grunderna i hantverket.
Sommer ställer de viktiga frågorna och driver sin position med stor kraft. Jag måste fundera vidare över varför studenterna blir arga och ledsna av boken. Det kan bero på att den anses som ”svår” – men jag anar att boken också ställer någon form av moraliska krav på läsaren?
Då måste jag motfråga – om boken väcker så mycket frågor av ilska och sorg – hur blir de som lärare då de möter verkligheten? Boken kräver massor av sin läsare, och jag beskriver mitt förhållande till boken som att jag är medaktör, medläsare, medproblematör, medseende, mottänkare… och allt vad läsningen innebär. Men barnets rätt … den måste jag utveckla ett förhållande till. I ditt beskrivande perspektiv blir boken om än viktigare. Anne-Marie
Det slog mig också att processen lärande börjar i hantverket, själva görandet, och därefter kommer tanken om… och verkligheten som avkräver såväl görande som tänkande. Det finns inga lätta vägar, lärande är problematiskt och ibland verkligen sorgligt svårt. Det lustfyllda lärandet är när man upplever sig själv stadd i förändring och upplever en känsla av kompetens, för att i nästa stund förlora en del då nytt tillkommer. Är vi inte alla i Vygotskijs utvecklingszon- generaliseringar möter motstånd. A-M
Jo tanken är säkert god bakom boken som verkligen är utmanande, men bara för dem som bottnar i sin yrkesutövning.
Den där zonen är till sist en individuell konstruktion och jag är rädd att våra tankar om böckers svårighetsgrad inte stämmer med var de verkligen befinner sig.
I värsta fall drar den olyckliga slutsatsen:
– Det är fel på mig, jag kan inte tänka!
Kanske handlar det om studieteknik och lässtöd. Men boken skapar stora problem vid examination och jag läser många rädda och osjälvständiga svar – precis tvärt emot bokens djupare budskap!
Då är boken utanför deras utvecklingszon om vi ska ringa in det på något sätt – vad händer om man läser den i ett första skeede och återgår till den i ett slutskede. Vad har hänt mellan dessa två utgångspunkter? Varför har detta skett? Vad hände inte? Varför då? Vem är du som läsare? Vad gör dig rädd för bokens innehåll? Vilken föreställning skrämmer dig? Vad vill du gå i dialog med? Ställ författaren mot väggen, vilka frågor vill du då ställa? Varför dessa frågor?
Anne-Marie
”jag läser och läser, men förstår inte vad de försöker säga”
Den här typen av reaktioner är svåra att omvandla till nyfikenhet och utveckling. Kanske skrämmer textmassorna och lärarnas entusiasm (”detta är jätteviiiiktigt!!!”)
Den formen av samtal du beskriver saknar jag ofta. De förutsätter en form av närhet och trygghet som är en bristvara.
Det är svåra saker vi talar om nu. Det handlar om det djupa lärandet. A-M
Vilken spännande dialog jag fått mig till livs, om en bok och tankarna om lärandet.
Är det så att dagens studenter inte kan tänka utanför boxen? Är de tränade till lydiga åhörare från barns ben? En hädisk tanke. Eller är det så att det är vissa som utvecklas till oförbätterliga transformerare av texter. Någon har sagt till mig att det är unikt att läsa en text och transformera om det till praktisk handling!
En söndags fundering, med anledning av er intressanta dialog, från Plura.
Ja det är svårt – men också en form av lärandets gränser. Du vet det där med att man inte kan tvinga en åsna att dricka… Usch det låter inte bra.
Min poäng är nog att teorier är någonting som blir meningsfullt när vi befinner oss i en situation och inte riktigt har en bra förklaring. Då först blir viktigt att söka svar.
Jag tror att Piaget skulle tala om obalans i systemet.
Obalans i systemet – tja kan det vara så att obalansen beror på en grumlig teori? För mig går teori och verklighet hand i hand så länge båda går att omsätta eller förklara varandra.
Ta bara tankarna bakom systematiskt kvalitetsarbete – som bygger på filosofin bakom Deminghjulet – planera, genomföra, utvärdera och förbättra. Om du kopplar på en ledstång i ett antal steg till detta, för att realisera tänket, har du vunnit att både teori och praktik stämmer överens.
Annars blir det bara ytterligare en tjusig samlig ord och tankar i en dammig bokhylla.
Det är allt annat än dammiga tankar i den boken! Men omsättandet kan vara svårt trots det. Man måste tänka, pröva och omsätta. A-M
Anne-Marie – det var inte just den boken som jag förknippade med dammiga tankar. Det vågar jag inte uttala mig om, eftersom jag inte läst boken.
Däremot kan jag ibland – hur mycket jag än tänker, prövar och försöker omsätta annat tankegods i tryckt form inte omvandla det till något användbart. Då blir det dammiga tankar i en bokhylla.