Då jag skriver något här, publicerar jag det, och sedan börjar processsen. Jag blir med ens läsare av mina egna ord. Jag ser texten som sin egen. Jag läser med utanförögon, inte riktigt med mina egna. Jag omläser texten i publicerad form och då ser jag mina tillkortastavningar och tillkortakommateringar, min tillkortaförståelse för grammatiken och mina tillkortakommandetillskrivningar, mina tillkortakommandetillägg och så ser jag alla ord som nästan står ut ur själva texten. Det är ordet ”som”.
Får man skriva ordet som?
Som är ett slags bindeord. Jag försöker alltså binda samman mina tankar och mina ord med ett som. Som om orden vore en bukett med blommor och behöver bindas om till just en helhet. Jag väljer ett rustikt somband ibland. Andra gånger ett skirt somband.
Om man vill kan man lägga till det lite blygsamma ordet ”så”. Då blir ordet längre och skrivs ut som såsom. Man kan också lägga till det dödliga ordet lik. Redan det skapar säkert en slags vilja till det motsatta – ordet behöver en motbild, man vill nästan ha ett motord. Men ordet man skapar med lik och som är ordet ”liksom”.Jag säger något och så ordar jag om något annat.
Man kan använda ordet eftersom, en aning efteråt, som en tidsmarkör, eftersom, men då finns det inget annat motord som liksom kan skapa något före. Jag saknar ordet föresom eller ordet försom. Ja, ja, jag reagerar på ordet som.Det ska nu inte du göra som läser det här! Du ska använda de ord du behöver för att skapa en kommunikation med dina läsare och dig själv. Som om ett som gjorde någon skillnad … det är kanske just det ett litet ord som som gör. Skillnad? Jag måste undersöka!
Men en liten barndomsplågad tanke dyker upp…
Kanhända en lärare påpekade det i strängare ton då jag var en liten skoluppsatsskrivare och började alla mina Vygotsijtankar och ordletarmeningar med orden:
– Liksom så här va…
men tänk så vackert det är att få detta som;
– SOM jag har saknat dig!
Anne-Marie
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
