– Det är kul att börja skolan den första veckan, sen blir allt som vanligt igen och det är inte så roligt. Man vet liksom vad som ska hända, matteboken, svenskan och ja… ska bli kul att träffa alla igen.
Jag lyssnade på två sommarlediga elever utanför ett stort varuhus. De såg nyfikna ut där de stod och spanade ut mot gågatans liv. Jag kände ett sting av sorg. Kände jag likadant?
Hur många gånger har jag inte kommit till skolan och känt mig upprymd och fylld av lust och kreativitet för att efter en vecka ana att pulsen gått upp en aning och att stegen i korridoren blivit snabbare? Hur många gånger har jag inte känt mig maktlös för den stress och den oro som finns i skolbyggnaden, i våra möten, i föreläsningarna jag ska delta i och hur ofta har jag inte känt att jag borde nog ta hand om den där nya läraren som sitter vilsen i personalrummet, nyss presenterad men i övrigt ensam?
Det är som själva skolan inte någonsin kan slå sig till ro och att inte någon i den tillåts göra det. Den ro som gör att vi kan komma åt vår yrkesglädje och våra kreativa lösningar, vår lust till arbetet. Vi borde följa upp hur många gånger vi skrattar i skolan, i lärarrummet och i klassrummet. Det är en enkel sak att göra. Skrattar gör vi när vi känner befrielse, när det farliga är över, när vi förstått något vi inte tidigare förstod, när vi får stanna upp. Skratt där vi skrattar med varandra.
Jag tänker också på att allt är bekant i skolan. Lektioner kan alltid innebära något obekant. Något som gör att yllestrumporna slängs åt sidan och vi blir förvånade och överraskade. En enkel väg till det är att ställa öppna frågor och ge en text att dela ihop. Detta kräver att läraren är engagerad i det läraren ger eleverna. Om detta engagemang och hur att hålla liv i det borde vi tala mycket, mycket mer om i skolan. Våra strategier för att undervisa!
Det borde vara en fråga för utforskande och högt i tak i lärarkollegiet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
