Jag ser dem på nära håll. De som slutar skolan, de som inte studerar vidare, de som inte har arbete. Hur de längtar tillbaka till skolan, samhällstillhörigheten, det dagliga ordningen, tiderna och maten de fick, samvaron och uppläsningen av deras namn, att de finns och fanns. Det är ett gigantiskt kliv in i något självständigt som sker då gymnasietiden är över och en annan verklighet inte riktigt vill infinna sig. Man står där. Skolan känns liksom avlägsen och lite som ett paradis. Så svårt att bli vuxen. Så svårt att fortsätta gå.
