Bruno Bettelheim beskriver i någon av sina böcker hur han som barn såg bomberna falla över London. Hans mamma och pappa höll honom i sina armar, tittade ut genom fönstren och sa att det var fyrverkeri. Bruno Bettelheim såg det som de berättade. Men det som var avgörande för hans upplevelse var att hans föräldrar var lugna. Det svåraste hade varit att känna deras oro. Ibland tänker jag så. Om oro. Och om att hålla den.
Om vi visar oro så fort det händer något med barn lär de sig att något är farligt. Om vi genast berättar att det nog inte går så bra för dig i matematik eller engelska och vi visar vår oro så gör det något med eleven. Jag funderar över hur vi kan lära oss att hålla vår oro och se till att undervisa istället, inte staka ut en framtid som kantas av att ”det här nog inte kommer att gå” utan precis tvärtom. Att vi känner tilltro till vår förmåga att göra något av den oron vi kan känna, inte genom att förlägga problemet i elevens knä utan hålla problemet lika ömt som Bruno Bettelheims föräldrar när bomberna föll.
P.S Jag är ledsen att jag inte kan nämna vilken bok av Bruno Bettelheim som beskriver det här. Källkritiken till trots. D.S
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
