Detta med att hålla oro. Jag funderar ofta på hur vi måste hålla den. Inte låta den spilla ut. För oro sprider sig. Min oro kan bli mycket stor om den sipprar ut och ställer till det. Om jag är lärare kan lärarens oro signalera att läraren inte kan vara själva lösningen. Oron för att barnet blir då föräldrarnas. För de får den av läraren. Hos föräldrarna blir den overkligt stor. Oro utvecklas så. Och barnet som tidigare varit orsak till oro är nu det. Och så utvecklas oro.
Jag brukar undersöka hur läkare gör. De måste ofta härbärgera svåra frågors oro. Det går en serie på Svt nu. Den handlar om Hjärnkirurger. En av läkarna berättade om de egna känslorna, de inre och svåra, men hur de inte fick sippra ut till förmån för föräldrarnas. För om omvärlden är för orolig och det farliga sprider sig är allt farligt för det lilla barnet. Hellre hålla för hållandet i alla led.
Jag tänker ofta på hållandet. Jag tänker på hur min professionella oro ska generera professionella planer och diskussioner som gagnar eleven och blir planer som tryggar föräldrar. Oron måste ha ramar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
