Jag minns. Mitt liv var en aning kaotiskt. Eller rättare sagt. Runt omkring mig var det en aning kaotiskt. Min pappa mådde nog inte så bra, sämre än jag visste om. Det påverkade lugn och ro och ordning och reda. Ordningen blev en aning sporadisk. Ibland ordning. Ibland mindre av ordning. Vi flyttade ut och flyttade in. Som det påverkar ett litet barn. Det var mycket under en liten tid. Jag hade levt ungefär fem år. Inte visste jag att föräldrar skiljdes. Inte visste jag något om vuxnas tårar och bråk. Jag var ett barn som såg upp. Jag tittade upp. Mot vuxenvärlden. Inom mig växte frågetecken sig större och större. Mest handlade de om sådant jag trodde jag hade gjort fel. Världen är till för barnet, barnet vet inget annat. Om vuxna inte kan bygga grund eller väggar kryper man närmare sina föräldrar. Behöver mer av trygghet.
Och jag började på daghemmet. Daghemmet var för barn som inte hade det så lätt. Alla barn gick inte på daghemmet. Barn på daghemmet hade det lite svårare än barn som var hemma där mammorna bakade bullar. På daghemmet var allt i sin ordning. Det var den där tryggheten med klockan. Klockan tolv var det mat. Sedan var det vila. Snälla fröken läste sagor och så slumrade man en stund under ett täcke som välfärdsstaten lade över. Som jag älskade det där täcket. Som jag älskade den där madrassen. Som jag älskade den där stunden. Sen klev man upp. Tvättade sig i lagom höga handfat. Sen fick man lära sig hoppa hopprep eller lägga pussel med en kompis. Jag tyckte det vara paradiset.
Jag älskade messmör. Det fick man på alla de här platserna. Eftermiddagshemmet hade messmör. Dit gick jag då jag blev större. Med en nyckel i band klev jag in och fick den godaste av smörgåsar, mjukt bröd, smör och hur mycket messmör jag ville ha.
Ibland tänker jag på den där ordningen. Det var inte ordning som krävdes av oss barn. Det var en slags ordning som gavs oss. Den där tider ramade in dagarna. Den där ritualer byggde trygghet. Den där personalen läste sagor, bäddade om och fanns. Den där pussel fanns, böcker fanns, pennor fanns, papper fanns. Ja, det var så länge sedan att det var ungefär det som fanns. Det fanns penslar och vatten också.
Jag behövde den här platsen. Som jag behövde den. Ingen frågade om det trassliga i den andra världen, den där hemma. Världen fick vara där vi var. Daghemmet var för oss. Jag minns att jag lekte, åt och satt intill.
Barn har en förmåga att skapa sina paradis. Den där allt bara är. Där leken leker tafatt med barnet. Och att leken ryms inom ramarna. Den ordningen. Det är den vi ska tala om.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
O, vad fint du beskriver det jag tänker och formulerat lite annorlunda. Hemma var pappa omväxlande nykter och inte. Det gjorde hemmet till en liten eka på omväxlande stormigt och lugnt hav. Jag fick den ordning, det lugn, den struktur jag behövde för att blomma i skolan. Jag stannade och vill ge mina elever samma möjlighet. Ingen ska behöva gissa, alla ska veta vad som händer, vad som förväntas – då kan de våga prova nytt och misslyckas och då, då växer och lär de små liven.