Bort allt vad oro gör

Den oro vi kan känna för barn har de ingen hjälp av att vi visar eller förmedlar. Den oron vuxna känner ska leda till att vuxna har samtal om det som oroar oss, i stort och i smått, för att göra oron mindre orolig. Vi behöver se till det sakliga. Vad vet vi? Vad kommer oron ifrån? Förmedlar jag min oro? Och om oron är befogad ska vi handla så att vi har barnets bästa för ögonen. Om jag oroar mig för att ett barn inte kan läsa så ska den oron bli handling och möjlighet. Om jag stannar vid min oro och kanske lägger oron i barnets knä kommer det bli besvärligt för barnet. Vem ska barnet vända sig till? Barn är finurliga. De vill inte skapa oro. De vill inte göra saker och ting värre. De försöker på det sätt de kan att ordna saker och ting så att vuxna slipper sin oro.

Den oro vi känner kanske vi kan tala varmt sakligt om. Med varandra. Vi vuxna.

This entry was posted in Läraryrket och lärarrollen. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>