Bort allt vad oro gör tänker jag när jag läser

Ibland är den där oron där. Den som stör frukosten med otydliga måsten. Den som kryper omkring i magen och påminner om det som borde göras och det som skulle hinnas. Ibland en oro som biter illa trots att det inget finns att just oroa sig för. En molande varning om det farliga som ska komma men som i själva verket redan har hänt. Tyngden i vardagen och den rörliga tyngden i livet.

Så läser jag Råskinn av Lars Lerin och Kerstin Högstrand. Vackra brev mellan dem båda och jag får tjuvläsa dem genom boken. Jag sprättar inga stängda kuvert men tänker att jag skulle glädja mig åt brev i fysisk form, med bilder tecknade och snirkliga bokstäver att läsa. Den där långsamma kommunikationen. Minns brev jag skrivit en gång då brev skrevs. Pennan i munnen och tankarna innan meningarna skrevs. Så skrivandet. Så tänkandet. Så skrivandet. Så tänkandet. Den kommunikationen som gör att man samtalar med sig själv. Det långsamma utgivandet. Sen den där väntan. Brevbärarens väska som ska öppnas och dunset i brevlådan. Ett svar. En berättelse. En annan människas tankar från en annan plats. Brevet är en sådan fysisk påminnelse om avstånd och kartan. Det tar tid att bära fram ord. På många sätt.

Skärmavbild 2018-06-20 kl. 07.57.36

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så läser jag. Oron stillar sig. Vardagen breder ut sig mellan de brevskrivande två. Världar uppenbarar sig. Grodornas orkester, insekternas liv, katter och människor. Inre världar speglas i ord. Skygghet och ensamhet. Väggarnas färg. Bilderna som visas och bilderna och ljuden som uppstår. Jag sitter länge och läser mig lugn. Och märker att jag ler ibland. För att orden är varma och världen är stor precis där man är. Det är onsdag också här där jag är:

Onsdag morgon, genomgrön och spegelstilla.

Ligger i solstol och läser om mannen som gick ut i öknen för att bota sin ensamhet. Hör en fågel som härmar andra fåglar – men det är inte en taltrast? Den kan kvittra och knattra, blixtvissla som en sädesärla, pipa som en spillkråka och göka som en tyta. Någonstans i grönskan sitter den gömd, envist improviserande, jag blir så full i skratt av tvärvändningarna.

Lars Lerin/Karin Högstrand: Råskinn, brev och bilder 2006-2009, 2018 Albert Bonniers förlag

Ett band av texter när jag läser min dagliga dikt av Tomas Tranströmer ”Fem strofer till Thoreau”. Påminnelse. Plåster för oro. En slags stillhet i orden. Kraften:

I en långsam virvel har tystnad stigit

hit från jordens mitt, att slå rot och växa

och med yvig krona beskugga mannens

solvarma trappa.

Tomas Tranströmer: Samlade dikter 1954-1996, 2001. Albert Bonnier Förlag

Från mitt köksbord. Vid kaffet.

Anne-Marie

 

This entry was posted in Litteratur och läsning and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>