Redan dagen innan annonseras per brev att jag kan vänta mig en bok i posten. Och jag går och vankar och undrar: Vem har sänt mig boken? Vad är det för bok? Vem är det som vill dela läsupplevelse med mig? Boken kommer med posten som ett brev från någon. Vem är avsändaren?
Så kommer boken. Det gröna pappret och den blygsamma hälsningen i hörnet. Cecilia. Kollegan i norr. Och nyfikenheten på boken växer. Vad har Cecilia valt ut för mig att läsa och vad vill hon berika mitt liv med? Boken är skriven av Shel Silverstein en gång för länge sedan (1964). Och jag minns den här boken för jag tror den fanns i bokhandeln då jag var vuxen (1986) och jag tror jag läste den tillsammans med mina barn. Beppe Wolgers har översatt Shel Silversteins text. Så självklart tycks det mig att det är Beppe Wolgers som gjort det. Passade honom perfekt.
Men vad viktigare är. Kollegan jag lärde känna en gång för länge sedan är nu en vän jag fått. Därför är boken också ett brev från kollegan och vännen. Det är en viktigare koppling. Ett starkare band till boken därmed. När jag läser om trädets lycka och om växandet och åldrandet så tänker jag också så. Att oavsett hur livet vindlar så finns vi kvar för varandra. Även som stubbe.
Nu heter boken ”Cecilias bok”!
Hej HOPP!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
