”Det var hudfärgen, men också språket. Här fanns det ingen som pratade som vi, och det kändes som att ingen någonsin skulle göra det. Jag hade fått för mig att alla i hela världen pratade engelska. Att det var dt som gällde. Svenskan omkring oss lät hackig och främmande.”
Jag läser nu ”När jag inte hade nått” och lyssnar till Ison Glasgows berättelse som nedtecknats av Emil Arvidson och utgiven på Brombergs Bokförlag AB, 2014. Den lilla texten ovan finns att läsa på sidan 66. Jag tänker att den här boken kan många, många läsa.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
